Tuesday, December 09, 2008

En Bellmanhistoria

Det var en tysk, en dansk och Bellman som söp ihjäl sig och på begravningen var folk så fulla att de föll som dominobrickor ner i gravarna. Prästen gjorde sitt bästa för att få ordning på situationen, men han var själv så berusad att det kändes som hela kyrkogården var upphängd på en svajig lina. Rätt som det var tappade han balansen och ramlade baklänges. Han tänkte att det måste vara mitt i sommaren, för det var som om solen inte bara bländade honom, utan att det skarpa ljuset också trängde in i hans näsa och munhåla. Och medan han fortfarande var i fallet tyckte han att han kunde höra Bellman ropa till honom från underjorden, men han kunde inte urskilja annat än rosslingar och han hade ingen aning om vad det kunde betyda.

3 comments:

JanB said...

Den Bellmanhistorien hade passat bra som en boktitel.

Anonymous said...

De roliga historierna har kommit tillbaka! Mer, mer!

Benjamin said...

kejrå